Så var dagen över och nu insvept likt en mjuk filt i själ och hjärta. För vilken fin dag vi fick igår, när vår fina Alfred tog studenten. En dag han räknat ner till i 800 dagar. Minst.

När man planerat och fixat, längtat och kämpat emot en dag. Och när den sen väl är avklarad, disken undanplockad, tomflaskor och burkar inlämnade. Presenterna öppnade, tvättmaskinen laddad. Resterna uppätna. Kropp och huvud liksom i ett och samma andetag, både tomt och fullt. Av kärlek, skratt och minnen.

Då går liksom luften lite ur en. Jag har och har nog alltid haft, ett oerhört närvarande känsloregister. Jag ogillar att säga hej då. Jag har väldans svårt för avslut, av alla de slag. Vill att det alltid ska vara som det brukar. Samtidigt älskar jag förändring.

Men just det där med känslor, att få brottas med dem. I med och motgång. Det är en stor del av mig. Den jag är som person. Så stora dagar, som när ens älskade unge tar sin efterlängtade student. Den gör något i och med mig. Lycka och vemod. Det är ord jag ofta återanvänder. För det säger så mycket. Det säger allt.

Nu väntar nästa kapitel i Alfreds liv. Och våra. Det är som det ska vara. Som alla vill. Och fastän det svider i mammahjärtat. Att dörren till hans vuxenliv nu är vidöppen. Redo att visa honom livet, som bara han ska få ta emot det. Så kunde jag inte vara mer lycklig och tacksam.