Nu finns den nya hemsidan uppe. Det både skrämmer och gör mig stolt. Rädslan är nog främst över den här bloggen. Hur den kommer tas emot. Den kanske är töntig? Totalt ointressant, förmodligen. En i mängden, absolut. Kanske den inte ens kommer läsas av någon mer än mig själv. Må så då vara. Då får jag i alla fall någonstans att skriva av mig. Hålla hjärnan i trim. Med ord som dansar, från mina fingrar, genom tangenterna och in här.

Det här är min ventil. Där jag skriver helt ofiltrerat och utan redigering. Precis som orden kommer till mig. För jag har så himla mycket jag vill få ur mig. Som bara ligger inom mig och vill ut. Så har bestämt mig för, att varje inlägg är det som behöver komma ut, precis just i stunden. Så ja, jag är en smula nervös. För det här blottar mig.

Men jag är även väldans stolt över mig själv. Att jag fått ihop den här sidan, helt själv. Den enda pyttehjälpen var med själva flytten och ompekningen (tack Robert).

Jag hoppas så klart att den nya hemsidan kommer inspirera. Och att fler, många massor många fler hittar Underbara Unge. För det är ju det egentliga syftet med sidan. För jag är långt ifrån nöjd. Det blir jag först när varenda unge i det här landet (och kanske även i andra…) har en alldeles egen Mitt första år bok i sin hand.