Jag har ett kontor. Eller snarare en våning. Eller lägenhet är det väl egentligen. Men jag och min kontorskollega Lotta, vi kallas vårt ställe för Akvilinas våning. Det är en tvårummare med stort kök, beläget högst upp i ett stort gammalt vackert sekelskifteshus. Mitt i samhället där vi båda bor och lever.

Lotta, hon arbetar som psykolog inriktning KBT. Och jag med de företag som jag driver tillsammans med min man. Men mer om det i något annat inlägg. För det här vill jag tillägna bara Akvilinas. Vår kära Akvilina.

Det hela började för flera år sen. Lotta och jag hade länge pratat och drömt om, att det vore härligt att ha ett gemensamt kontor. Men inte mer än så. Vi tog upp det med jämna mellanrum. Men tiden gick. Vi arbetade på. Båda på sin egen kammare, hemma och utan närmare kollega att nämna än någon katt och ett gäng hundar.

Så kom det sig en dag sent i december 2025, veckan innan jul. Jag höll på att föråldras i förtid på grund av att bara sitta hemma och jobba. När jag märkte att mina samtal med katten blev fler och fler kände jag att åtgärd måste vidtas. Hursom.

Jag hade även under flera år sneglat på ett fint gammal putsad litet hus, även det beläget i vår by. Jag känner fastighetsägaren en smula, så jag tog mod till mig och ringde på vinst och förlust. Utan att informera varken Lotta eller min man. Tiden var inne. Stjärnorna måste stå rätt ikväll, det var känslan när jag knappade in Jimpas nummer.

-Hej Jimpa, sa jag. Jag undrar, ditt fina lilla hus, kan man hyra det? Svaret han gav fick mig att tappa hoppet. -Nej tyvärr, det är uthyrt på obestämd tid. -Ok, svarade jag lätt uppgiven. -Men jag har precis fått en ledig lägenhet i storhuset intill. Vill ni kanske kolla på det?

Sagt och gjort. Och resten är historia som man brukar säga.