Det ska fixas. En hel del och massor. Fastän jag varit ute i god tid och mycket redan är klart så känns det som jag ligger efter med fixet. Det som är mest påtagligt just nu är vemod. Vemod och lycka.

Lycka över att se vår mellanunge så lycklig och glad. Så taggad på student och livet som väntar efter. En stolthet spränger i bröstet när jag ser hur han tar sig an livet. Rakryggad, modig och driven. Men också i för små skor emellanåt där en orolighet inför vuxenlivet och vad som komma skall lyser igenom.

Vemodet, det omfamnar jag. För det handlar om att min lilla pojke, som varit och är så omtänksam. Han som kan läsa av mig bakifrån hur jag mår. Han är nu redo. Redo att lämna boet och ta sig an sin framtid. Vid oss vid sin sida, så klart. Men ändå.