Igår gick vår yngsta på sommarlov, han lämnade nu 4:an bakom sig. Börjar alltså 5:an till hösten. Då är man inte så liten längre. Det slår mig mer ofta än tidigare, hur stor han nu börjar bli. Hur han, som är sladdis, liksom bara fått haka på. Han har vuxit, på fler sätt än bara längden. Så jag påminner mig själv om att jag måste stanna upp, oftare.

Jag har varit med på barnens samtliga skolavslutningar. Varenda en sedan 2009. Har alltid tyckt att just skolavslutningar är så vackra, och sentimentala. Hur de väcker så mycket i mig. Minnen från mina egna skolavslutningar som barn. Hur jag satt där i kyrkbänken med min klass, så förväntansfull och pirrig i hela kroppen. Känslan av att ha en hel sommar framför mig. En sommar med grillning, husvagn, vara dygnet runt med min sommarbästis, glass och kvällsdopp i en nära sjö.

Men på senare år har sommaravslutning även blivit en känsla av sorg. En sorg och vemod för de barn som inte har någon där. På deras stora dag. Alla i klassen är finklädda, fröken säger värmande ord medans hon kramar om. Blommor står i vaser och jordgubbstårta äts på en filt. Klassen är samlad, fnittrig och nervös. Men någon eller några av barnen, de har ingen där. Ingen som delar dagen med dem. De är själva i allt det vackra och kan bara observera det som alla andra barn får dela med sin familj.

Och det hugger så hårt i mammahjärtat när jag tänker på hur det måste kännas…