Igår blev jag uppringd av en journalist som skriver för ett livsstilsmagasin. Hans kollega hade trillat över Underbara Unge på Instagram och bah, hey här har vi något kul att skriva om. Sagt och gjort.

Journalisten ringde. Han var tydlig med att det här kommer ta max 10 minuter. Han hade lusläst hemsidan och kikat igenom min Instagram. Fine, det låter bra sa jag. Efter den dubbla tiden och lite till var vi båda tvungna att runda av och lägga på. Annars hade vi nog lätt fortsatt mot timmen i samtalet.

-Vad är det viktigaste med Underbara Unge, frågade han. Och jag sa som det var, som jag alltid säger och känner. Att barnet får sin barndom och historia sparad och berättad för all framtid. Att det här är ingen bok bland alla andra. Det är en unik dokumentation som ligger till grund för barnets framtida identitet, tillhörighet och självkänsla.

Att det ÄR viktigt att få veta var man kommer ifrån, det visar till och med forskningen på. Och även om det inte skulle finnas bevisad evidens för detta, tror jag nog ändå att de flesta av oss känner precis så.

Man vill veta hur man såg ut som liten. Vad man tyckte om. Eller inte. Vilka personer som fanns i ens liv. Hur vardagen såg ut. Ens första ord och hur gammal man var när det första stapplande steget i livet togs.

Jag hörde på honom att han förstod. Han förstod så väl. För han hade tre egna barn. Och började själv minnas tillbaka på den mest otroliga tiden i våra liv. Den vi har med våra barn. När de är alldeles nyfödda. När de börjar upptäcka världen. Genom sina ögon, och våra.

Tidningen kommer ut den 2 augusti på bland annat Pressbyrån. Det blir fint att se.