Imorgon är sista natten han bor och sover hemma, vår mellanson Alfred. Han tog studenten i juni, jobbar heltid och fyller 19 i september. Så det är helt rätt och precis som det ska. Men ändå.

Mitt mammahjärta är som i tusen bitar. Inte över att han flyttar egentligen, för jag vet att det kommer bli så så bra för honom och oss alla. Men för mig är det inte Alfred 19 som flyttar ut. Jag ser den där lille pojken. Han som alltid varit så närvarande, snäll, omtänksam, rolig och helt fantastisk. Han som älskade att klä ut sig som liten, hade världens längsta ögonfransar. Han som kört trial på bakhjulet flera hundra meter. Han som såg till att huset var städat och diskmaskinen urplockad när vi andra kom hem. Han som var den av sönerna som hade störst behov av närhet.

Han är redo. Han är så redo för nästa steg i sitt liv. Man jag är det inte. Och det gör ont, så så ont. För nu är en era, vår era, med ännu ett barn hemma förbi. En tid och konstellation som aldrig kommer komma åter.

Tacksamheten jag känner över att ha haft möjligheten att vara hemma mycket med barnen. Och att vi har en nära relation med våra söner är oändligt stor. Jag känner att alla stunder, fostran, och dagar. Allt det där som är vår familj. Allt har varit precis som det var menat att vara och bli. Så jag är stolt. Stolt och rörd över att ha fått de finaste sönerna jag kunde tänka mig.

Men att de växer och kliver vidare i livet, och att jag, vi, bara kan titta på. Det känns. Det känns ända in i märgen och mammahjärtat. Och jag tillåter mig att sörja. För jag vet också att efter regn kommer sol. Så även denna gång.

Hugo, Alfred och Ragnar – ni är min luft, mina hjärtslag och mina andetag. Jag älskar er innerligt oändligt.

/Mamma