Jag fick ett kuvert av min mamma. Däri låg det några fotografier på mig. Från min barndom. En del var väldigt gamla, tidigt 80-tal. Andra på när jag var tonåring, med ena foten på väg in i vuxenlivet och den andra tryggt kvar i barndom.

En av fotografierna i det där kuvertet var på min morfar Nils och mig. Vi sitter tillsammans på en hög med stockar som ska bli till ved. Morfar ler, och jag med. Jag är omkring 3 år och sitter där, bredvid min morfar som jag tyckte så mycket om.

Morfar håller en yxa i sin hand. Jag en påk. Jag skulle göra vad som helst för att ta mig tillbaka till den här situationen. Få höra vad vi pratade om. Vad jag tänkte. Vad han tänkte. Och kände.

Det här är ett fotografi, taget mitt i vardagen. Ingen lyx och flärd. Arbetskläder på. Jag minns så klart inte den här händelsen eller dagen. Men jag minns min morfar. Innerligt och varmt. 

Kanske har han berättat för mig om skogen och träden. Hur träd blir ved. Hur veden gör att huset blir varmt och vattnet i kranen likaså. Kanske har jag fått hjälpa till. Med den påk jag håller i min hand. Lekt att även jag svingar den vassa yxan så stocken klyvs. 

Det här är en bild, mitt i livet. I en helt vanlig vardag. Som säger allt om hur livet var, just där och då. 

Den här bilden värderar jag högt. Just för att den ger mig en inblick i vad vi gjorde. Jag minns inte så mycket från min barndom. Men bilderna minns och finns. Vad vi pratade om där och då, det kan jag bara fantisera om.